#Repost @fwikingsson (@get_repost)・・・DETTA då. Jordens mest uttjatade låt, JA, men inte DEN HÄR VERSEN, som ingen trubadurjävel nånsin hört eller kör. Den ”försvunna versen” som ingick i låten när Simon & Garfunkel körde konserter 1969, innan ”The Boxer” släppts på skiva. Men av nån anledning kapade Paul Simon den där versen lagom till studioinspelningen och ersatte den med ett flöjtsolo (som Art otroligt nog skrev). Låten släpptes sen som singel, stor succé, omtyckt, den försvunna versen tycktes förlorad för alltid, men sen dök den upp då och då, när Paul framförde ”The Boxer” live på 70-talet, men aldrig KÄNDES den försvunna versen mer än i Central Park, 1981, återföreningen med den ängslige Art. Detta är så känslosamt för mig. Dessa två har ju HATAT VARANDRA SÅ MYCKET, men mot slutet i den här sekvensen så hittar de fram till något, när den försvunna versen är färdig, människorna i publiken jublar för de VET OM att de har fått höra den försvunna versen, och när Paul och Art sjunger ”after changes we are more or less the same” så skickar Paul Simon (han brukar ju annars vara så såsig!!!) iväg en blick mot sin gamle kompis och börjar skratta, och Art lägger armen om honom i en gest som måste tolkas som varm. Vid en ytlig titt så kanske den där armen känns meningslös och formulaisk, folk BRUKAR ju vara fina mot varandra på scenen, och artiga, men jag måste säga det en gång till: Dessa två har ju HATAT VARANDRA SÅ MYCKET. Man måste väga in det. Då blir den där blicken och det där skrattet och den där armen ett enda jävla RÅMYS. Om jag tvingas välja bort allting de här två gjort tillsammans utom en enda minut, då är det den här minuten jag sparar. Nu ska jag se den en gång till.

#Repost @fwikingsson (@get_repost)・・・DETTA då. Jordens mest uttjatade låt, JA, men inte DEN HÄR VERSEN, som ingen trubadurjävel nånsin hört eller kör. Den ”försvunna versen” som ingick i låten när Simon & Garfunkel körde konserter 1969, innan ”The Boxer” släppts på skiva. Men av nån anledning kapade Paul Simon den där versen lagom till studioinspelningen och ersatte den med ett flöjtsolo (som Art otroligt nog skrev). Låten släpptes sen som singel, stor succé, omtyckt, den försvunna versen tycktes förlorad för alltid, men sen dök den upp då och då, när Paul framförde ”The Boxer” live på 70-talet, men aldrig KÄNDES den försvunna versen mer än i Central Park, 1981, återföreningen med den ängslige Art. Detta är så känslosamt för mig. Dessa två har ju HATAT VARANDRA SÅ MYCKET, men mot slutet i den här sekvensen så hittar de fram till något, när den försvunna versen är färdig, människorna i publiken jublar för de VET OM att de har fått höra den försvunna versen, och när Paul och Art sjunger ”after changes we are more or less the same” så skickar Paul Simon (han brukar ju annars vara så såsig!!!) iväg en blick mot sin gamle kompis och börjar skratta, och Art lägger armen om honom i en gest som måste tolkas som varm. Vid en ytlig titt så kanske den där armen känns meningslös och formulaisk, folk BRUKAR ju vara fina mot varandra på scenen, och artiga, men jag måste säga det en gång till: Dessa två har ju HATAT VARANDRA SÅ MYCKET. Man måste väga in det. Då blir den där blicken och det där skrattet och den där armen ett enda jävla RÅMYS. Om jag tvingas välja bort allting de här två gjort tillsammans utom en enda minut, då är det den här minuten jag sparar. Nu ska jag se den en gång till.

Om themoneypenny

Fembarnsmamma, fru och pessimist. Nice.. tried it once.. Didn´t care for it.
Det här inlägget postades i Instagram. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *